Det gnistrar i blått, det glimmar i gult, det brinner i purpurn röda,
Det hvita blir rent som himmelens väg högst upp under frostnattens hvälfning,
Och stjärnorna öfver Marias tron se framåt utan en skälfning,
Och leendet öfver Marias mun, i allt, i allt det lyser.
Och ned öfver markens nakna vidd som hvit utaf frostkorn fryser,
Där väfva sig strålarna in i hvarann, och långt, som skenet räcker,
Af underblommor en lysande flock orörlig sig uppåt sträcker.
Jeanne.
Så ljust, o aldrig det förr väl händt!
Man måtte väl tusen vaxljus ha tändt!