Mannen.
Nej icke dit, ej mänskoting!
Nej större, högre — se dig kring!
De tunga molnen ha slutit nu tillsamman i glidande flykt sig,
Oändligt vidt, oändligt högt en blåsvart hvälfning har byggt sig,
Är djup af rullande tiders djup, som rymden stor är dess resning. —
Det lättnar dit uppåt, och stjärnors ljus stå bleka i skyarnas glesning.
En våg, en flod af smältande guld på murarnas mörker brinner,
Och purpurgyllent och rödviolett i blåaste skuggor försvinner,
Och pelarliknande massor stå fram, där ljus mot mörker sig brutit.