Därframme har koret växt upp emot skyn och högt till dess hvalf sig slutit
Och glimmar i lugn och lyser i prakt från sockel till smärtaste tinne,
Och därifrån kommer den, ljusets flod, och solen själf är därinne.
Dess röda flamma är mild och stor, mot blicken vidgas i glöd den,
Är klar af seende ögons glans och varm som af hjärtblodets flöden.
Den lefver, växer, blad efter blad ur glimmande knoppen skjuter,
En underblomma, en mystisk ros i svartnande purpur sig sluter
I krans om solens flämtande rund, och Jeanne är i undran fången;
Hon tänker ej, — sänker ej blickens fröjd,
Hon står stel utaf häpnad och bakåt böjd