Längst ned, där floden krökte under ett lågt hvalf, längst ned, dit smutsen rann från alla sluttningar, där all stank sjönk hop, och bullret strök öfver, och bergets skugga kväfde, en klunga af svarta, däfna tak med mörknande brokiga klutar som vanskötta sår i hvart fönster, där låg den, ett mål för allas hån, ett lägre för hvar och en att begabba, hur lågt han än själf stod.
Där sjuknade vattnet om sommaren, bubblade gulsvart och fläckigt af fett och drog ned de bundna båtarna i dyn, och djurkroppar stannade där med uppsvällda skinn och grinade med lossnande tänder. Där steg det under flodtider öfver det gröna brotimret och röt i hvalfvet och slet i ankarkedjor och svämmade in i källare och jagade ut kvidande människor och djur och slickade trösklar och portar. Själfva den första snön som föll var smutsig och fattig där.
Där var kvaft af folk och trångt af buller och skrik; som i skamstock satt den, hela stadsdelen med lemmarna klämda af brutalt våld och med trötta, mörka blickar.
Bleka män med svarta kappor, bleka kvinnor med svarta dok, på axeln skulle de alla ha insydt ett märke, en gul heraldisk lilja, sådan som brottslingar brändes med, att man äfven på kläderna skulle känna deras stam. Icke nog därmed, för att skärpa skammen med hån och under skratt ge slaget hade man gett det märket en form af klöf, likt ett spår af ett djur.
Där, i sina egna kvarter skulle de bära det som en ständig påminnelses rop, och uppe i kristenstaden skulle de blotta sitt hufvud för hvar och en, de mötte, och böja sig djupt för hvar blick som strök kall och spotsk öfver dem. Om påsken skulle de hålla sig kvar där nere, krypa undan där nere under hela den heliga veckan och, så godt de kunde, hålla öronen igen för klockornas skri. Men en af menigheten, en i tur skulle vara med i de kristnas kyrka och huka sig samman i skam, medan uppståndelsens hymner stego, och på sin bleka kind ta ett slag till lön för det förgångnas brott och bära märket hem till barn och fränder som minne och varning.
Nu var det snart påsk, tidig påsk, och luften låg tung och grå och hade ej i sig en glimt af vår, och vattnet brusade snösvälldt och röt i hot, som ville det rycka med sig deras usla hem, det lilla stycke mark, som var deras allt.
De fingo åtminstone lefva där, — så långt man mindes, hade ingen mördats bara för sin nations skull, annat än i okynne någon gång, — de fingo samla egendom där, om de kunde gömma den väl, de fingo äta sitt bröd stående. De fingo dö i lugn där, och på en kulle nära hade de en grafplats med stenar sträckta mot skyn så tätt som armar i en folkhop, där de kunde slumra tysta och vänta på sin Messias.
Man trodde, han skulle komma snart.
Därute var det värre tider för israeliterna, och när de somnade om natten, hade smärtan länge ropat emot dem ur mörkret. Hat bröt öfver dem från alla håll. Hat och vedervilja från folken, hat och snikenhet från förstarna som pressade blod och guld ur dem och sparde dem likt djur till slakt. Från Rom, öfver hafvet slogo påfvegubbarnas heta förbannelser emot dem och stungo med slipade ord, i söder morisk grymhet som brände de sår, den slog, eller kristna soldathopar som mördade på lek; i öster var allt förfäran och brand och skrik.
Så måste han väl komma snart Messias, om han icke skulle komma för sent!