Man bad om det på morgnarna, innan man gick ut till sina sysslor, och när man tvått sina händer rena om kvällen, bad man åter om det.
Icke att man kände sig värdig att ta mot honom, åh nej, men såg han ej, Gud, hur de stötte sina pannor mot golfvet och vaggade i förtviflan, hörde han ej, hur de ville göra allt, hvad han bjöd! Om de också förstodo honom rätt? Åh, svårt och outgrundligt svårt var det, och hur skulle de finna tid och ro att begrunda, eller ens tid och ro att bedja! De måste släpa för sitt bröd och se att gömma sin styfver och veta att huka undan hufvudet för slungade stenar, hur kunde de så fylla alla hans bud! Men icke en stafvelse af bönerna eller en skugga af de fromma bruken hade de släppt ur sina pinade hjärnor, — det var väl allt som verkligt lefde där, — och så fingo de väl förtrösta om resten!
Han måste komma, Messias, ty de behöfde honom så väl, han måste komma och binda upp sin vingård, ty nu lågo blommorna i smutsen. Och han skulle komma! Den vise Rabbi Ben Issa hade ju för många mansåldrar sedan räknat ut hans ankomsttid, den tvåhundrafemtiosjätte måncykeln skulle det vara i, det kunde icke vara i någon annan, man hade räknat fel förut. Men Ben Issa var klok och räknade aldrig fel. Nu var den tiden här snart, sade deras rabbin, sade alla rabbiner rundt omkring och sände ordet till hvarann och skakade gråa hufvud som icke tordes tvifla på Ben Issa, men icke heller helt tro på lidandets slut. Och öfver hela landet lopp det förklädt och böjdt, segerbudet, smög in under låga portar och stammade och ritade cirklar i sand och grubblade och stirrade vid sabbatens släckta härdar.
Det var sabbatskväll snart, och Rahel satt på bakgårdens tröskel mot stranden och väntade att larmet bakom henne skulle falla ned med munnen mot jord.
Hon var trött vid det och trött vid att stängas inne och trött vid vintern som dröjde och trött vid våren som närmade sig och intet skulle ge henne. Den var icke för henne och hennes folk, våren. Den gaf ej, den tog blott! Den kom med en glimt i dagern, med en klang i luften, den kom med fröjd som ville kännas, med sång som ville sjungas, med prakt som ville lysa och fladdra, med saknad som ville skrika — den var icke för dem!
Hur skulle de ge som stodo med händerna bundna, hur skulle de glädjas som hade ängslan öfver sig, och lysa som voro stängda i dunkel, hur skulle de klaga som hade munnen låst af slag!
Nej, stöda hufvud i händerna och stirra ned öfver sina knän och vagga sin tysta, sjuka sorg och vyssa sin egen röst och somna och dö omsider, det var det bästa! Tystnaden, det var allt som var något värdt. Och den kom dock så sällan.
Sammanfösta, hopade på hvarann, hade de att rystas för hvar skälfning i massan, se hvarandras smärta och sjukdom, blott de vände sin blick utåt, röra vid hvarandras sår, blott de flyttade en lem.
Hvart trångt bekymmer blef trängre af att eka i allas öron, hvar torftig glädje blef uslare af att klinga in i spruckna toner, där var ej luft att andas som ej redan var kvalmig af suckar och prat. Och när natten låg stor öfver ens hufvud, och man kunde känna sig ensam med sin själ, då skalf allt af oro och af små och trötta drömmar.
Ibland skar en följd af skrik igenom stillheten. Det var någon där uppifrån som drog ner i judestaden på jakt efter nöje, det kunde bli dödsskri och kall, stum förfäran att lyssna efter. Eller det var en kvinna som födde ett nytt lif; det var det mest förfärande af allt. Då tryckte Rahel händerna öfver sina brännande ögon, och tiden var svart och tung och grym framför henne, och hon förstod ej, hvarför hon skulle vara till.