Och nu floden, floden! Hvad ville den, hvad steg den för, hvad brusade den för och sjöd och skrek? Den lyfte båtarna upp och lät dem sjunka igen, som af ett brösts lidelsefulla andetag, den hade med sig i sitt lopp afslitna trädstammar och buskar som sträckte röda rötter ur djupet, den blickade som vilda hvita ögon ur skum och mörker, den ropade — var det hån och hot? Förbi och förbi och förbi for den fram, ett vildt och grymt djur med krusig man som tryckte sig fnysande ned under brons svarta hvalf och vände sitt hufvud i böjningen och såg och såg. Och det tycktes henne, att snart skulle allt vara slut, och floden vara öfver allt, i språng skulle den kasta sig öfver dem och störta husen samman för bogarnas stötar och sänka det tunga i dyn och hvirfla det lätta till intet i sitt skum — och det kunde vara så godt.
Där hvisslade någon gällt som en roffågel uppåt floden, där sköt en båt ned öfver, svart på blyfärgadt skum. En man stod upprätt i den, och hon förstod af hans vink, att hon skulle vika åt sidan, att han skulle ta språnget just där hon satt. Hon tryckte sig in mot dörrposten utan att få tid att rysa för hans fara, han stötte åran mot en sten så hårdt att träet brast; så sträcktes där tvenne svarta armar upp mot henne, ett språng, och han var invid henne, öfver henne.
Rahel hade ej sett hans ansikte, visste ej hvem han var; hon böjde sig åt sidan och pekade ner på båten som tveksamt vände i det vägvilla vattnet vid stranden.
»Tag fast den», ropade hon, »annars får du den icke!»
Då sträckte mannen ut sin fot och gaf relingen en spark, så att den knäcktes inåt. Båten sköt ut i hvirfveln och kastades fram, den brast sönder mot brohvalfvet, spanten skymtade och lyste fram som krossade refben, så drogs den ner.
Rahel såg häpen upp mot honom, där han rätade sin krökta kropp. Han var blek, glansig af svett eller vatten, hans ögon voro stirrande, vilda.
»Är du en af oss», sade hon.
Han såg ej ens ned för att veta, af hvilka hon var en. »Nej», svarade han.
»Men din dräkt är judisk —» hon bröt af, tordes ej visa på det gula märket vid axeln. »Du har varit i fara», började hon.
Han såg ned på henne, hans röst var hård.