»Ditt tal är judiskt», svarade han, »jag har icke varit i fara. Men jag är af judisk börd, från grottorna kommer jag.»
Rahel förstod. »Då är du en af de sörjande öfver Sion», sade hon och ryste till för blotta namnet med alla dess sägner om grymma försakelser och vild fromhet. »Då har du alltid lefvat däruppe bland stenarna och fastat och bedt. Då har du aldrig varit här förr?»
Han tycktes knappt höra på. Han skakade vattnet ur håret.
»Nu är jag icke af dem», svarade han, »nu är det slut med sorg, nu är det väntans och tigandes tid!» Och han sträckte sina lemmar med en sällsam pröfvande åtbörd, det var som om han tvang ett skrik af jubel tillbaka och kväfde en glimmande gnista i djupet af sin blick.
Rahel förstod honom ej, förfärades öfver hans ansiktes växling. »Och båten», stammade hon, »hvarför?»
Han vände sig om och sträckte armen ut mot vattenhvirfveln så häftigt, som ville han slunga henne däri. »Därför, att den bar mig hit, men skulle ej bära mig dän, därför att min väg är ny, och bakom mig en mur!» Så grep han hårdt hennes hand och slet henne upp från tröskeln.
»Kom», sade han. »Hvem är du? Är det långt till ditt hem? För mig till rabbinen!»
»Jag är Rahel, och min far är Chaanan, rabbinen. Det är icke långt hem, det är här.»
Hon sträckte ut armarna och vaggade på midjan, trött, med blicken sänkt, som om hon därigenom velat uttrycka, hur trångt och smått allting var, men han såg ej mot henne. Han gick snabbt framåt med hufvudet lutadt och läpparna slutna.
Rahel följde efter, vid dörren i gången grep hon i hans kappa, och han vände tyst och gick med henne in.