Inför rabbinen stannade han och såg forskande, i knifhvassa glimt. Det var en böjd man med skyggt skarpsynta ögon som stirrade sig in i tankspridd blindhet och en mild och resignerad mun. Den främmande hade strax förstått honom och sänkte sina ögonlock.
»Jag heter Menahem», sade han. »Från grottorna kommer jag, kommer att blifva här en tid. Jag vill ej bli din gäst, blott följa dig i templet och se.» Och Rahel tyckte sig skymta hån och förakt i detta, att han ej ville bli deras gäst; hennes hjärta krympte, och hon gick undan utan afsked.
Men när hon hörde hans steg på gatan, smög hon ut och följde till templet, blott för att se hans min där och veta, hvilken han skulle följa hem. Där var nästan tomt och helt kallt i kvinnornas låga gång, män var där flera, och de små lamporna lyste svagt på gula ansikten, och skuggorna kväfde hvarann på golfvet.
Men den främmande bugade sig djupt i dörren fram mot altarskrinet med Herrans lag, han mumlade länge och doft, och innan han ännu rest hufvudet, ilade hans blickar skarpa och sökande kring.
De voro alla lika, de männen där, de hade alla liksom en hands tvång öfver sina skuldror; ingen var som han; de sågo alla ned, de voro mörka och krökta som skuggor. Blott en stod rak, det var den blinde Ussia — kanske var det blott, emedan han ej såg, som han ej sänkte ögonen inför sin Gud. Hans min var gåtfull, den kunde vara skratt såväl som gråt, om man fick se hans blick. Mot honom såg hon äfven den främmande rikta sin forskande uppmärksamhet, såg hans ansikte bli lugnt och fast. Tyst stod han där under sången och offret, tyst och utan att söka eller se för sig gick han sedan fram till den blinde, och det var honom, han följde ut. Men Ussia var en hård och hånfull man, och det gjorde Rahel ondt, att han var den utsedde.
Och långt inpå natten stodo för henne alla den främmandes ord och den gråa tunga skymningsdagern och vattenbruset som bar dem bort och ständigt bort på nytt och båten som brast mot hvalfvets sten.
De närmaste dagarna såg Rahel honom ej, men hon visste beständigt, att han var där. Luften var fylld af hans närhet, den skalf som invid en flamma. Där var oro i allt, stämmorna skälfde, minerna skälfde, själfva murarnas hängkläden fläktade tveksammare än annars; luften var en flämtande jakt af skuggor. Högt uppe stannade flyttfågelsvärmar och vaggade dröjande på vingen.
Rahels händer darrade, hennes röst trycktes ned i stumhet af känslors öfvermått, och hon lyssnade och iakttog med hvar nerv i sin kropp.
På gatorna var det ej mer som förr. Man gick ej tyst och fort förbi hvarann till sysslorna, man såg in i hvarandras ansikten. Män stannade och talade fort och lågt, och det blef hopar som följdes åt och fyllde gränden så tätt, att de tycktes skola sprängas, de murkna, bruna husen. Man glömde att mäta sitt kram och vakta sin bod. Af talet trängde sig sällsamt klingande ord äfven in till henne, i häpna utrop från gatan, i bekymrade rådslag inne hos rabbinen.
I alla var namnet Menahem, det bar som en stormvind slitna genljud af rykten med sig.