Ett annat namn också, Messias!
Den gamla sägnen, som hon och otaliga släkten före henne ständigt hört, som varit inseglet på tusen års lidanden och mer, det gyllne drömskeppet på haf af gråt, den glimmande gnistan som hölls vid lif af de döendes sista hopp och lyste ur hopknäppta händer och sammansjunken sorg och först rätt visade, hur mörkret låg svart och tungt omkring!
Den gamla sägnen, som brukade sägas med så sällsam röst, röst af tro och ändå icke tro, af lockelse och tvång att tro och ändå af bristande hopplöshet.
»Messias skall komma, skall komma så visst, som Gud lefver, skall komma i morgon kanske, — men jag skall vara död då! Hans härlighet skall lysa som milda vårväders glans, — men hvad det är tungt att slockna i mörker! Hans hand skall upprätta; där han går fram, skall det vara som ett sus i luften af böjda ax och blommor, där de resa sig efter vind, — men tungt, men tungt är det nu!»
Så hade den burits, sägnen, från lif till lif, och hvar gång ett barn blef födt, hade modern, när smärtans fullhet var öfver, och den var där intill henne, den varma, mjuka skatten, i den första svimmande glädjen skymtat ett hopp — o, kanske att de ögonen skulle se det! Men strax hade det åter flytt långt bort för tanken, att hade det varit så bestämdt, då skulle hon helt visst ha gäldat barnets lycka med sitt lif.
Nu hade den böjt sig ned öfver dem igen, sägnen. Kloka män hade räknat ut, att det skulle vara nu ungefär, efter gamla profetior hade de räknat, och kloka män trodde på sin räkning och suckade och undrade, om de icke kunde ha blifvit förfalskade i någons hågkomst på ett århundrade eller två, de profetiorna, innan de skrefvos upp.
Och mot sägnen hade trötta blickar sett upp, likt barns mot en saga, när sömnen redan hängt sig tung om förnimmelsen.
Men nu var där annan ton i detta.
Icke segerviss tro, långt därifrån, men oro, spörjande, tviflande, hetsig oro. »Menahem säger, Menahem lofvar, Menahem har sett i drömmen, Menahem har hört en röst ropa!» En ton af kamp och tvifvel, som man bekämpar och betviflar det möjliga, men aldrig sagor.
Menahem rörde upp de unga, han lockade med falskt glitter, han visste ej mer än de alla visste, farlig var han, tokig var han, och hvad var det, han ville? Kunde där ej väckas misstankar redan på afstånd, från staden och kastellet däruppe, kunde det ej kännas på själfva luften, att här hviskades farliga ting? Borde icke sägnen hållas tyst, var det icke deras enda klokhet?