Har känt den vakna och i jubel sjungit,
Har lyfts af klarnad ton och från dess höjd
Sett lifvet djupt af kraft och rikt af fröjd —
Den anar, hvad hans stora lycka var,
Men anar bara — —
Den bruna herrn säger lågmäldt till den andra:
»Han har varit lärkan i pastejen. Jag kan märka det på hans deklamation. Den glöd i känslan, hvarmed han suger på Biondellos namn och figur, ägnar en äkta poet — och dennes verser skramla ju bra nog ibland — endast åt sitt eget jag, när det har en kärlekstriumf att skryta af.»
Herrn med rosen ser eftertänksamt upp. »Ni tror det, Ser Luca?» säger han. »Hvarifrån kommer han senast?»
»Söderifrån, Neapel, vill jag minnas.»
»Hm» — han blickar begrundande nedåt, nickar i takt till rytmen, men hör förströdt endast rimmen — »hm, det första sammanträffandet, hör jag, filosofi också, en smula Plato ur andra hand, vänstra hand — ur det där erfar man ingenting, det är blå luft som är sig lik öfverallt. Han ger ju icke ett drag af hennes porträtt, bara själen. — Men han byter om metod. Där sjunger han sin första sång för henne, mera ryggrad i den, hoppas jag! Låt oss höra efter, om den säger något!»