Men knutit all sin vishet med vårdslös hand
I lutans röda, fladdrande sidenband,
För hvarje fläkt att gunga, för hvart glas vin
Åt sidan slängd. Han kom med en sorglös min
Och dammig rock, och älskat han gjort så tidt,
Som rosenskördar bleknat från rödt till hvitt,
Så såg han Claribella —
Den som känt,
När gosseålderns stumhet länge tvungit
Hans röst med hvarje glöd som sakta brännt, —