Den sällhet, du ej än ej funnit, men jämt gaf din tro,
Och snart, som skeppet sluts i lycklig hamn,
Din tanke slöts i Claribellas namn.
De båda männen i dörren ha lyssnat förströdt; nu byta de sakta några ord med hvarandra.
»Det är ju ett riktigt gräddskumsparadis, det där», säger den ena som är klädd i brunt och har en snabbt sökande blick, »hvarje ord smälter i sött, — han kan aldrig må väl af det! Har han månne en gång varit lärkan i denna pastej, Piero Salviati?»
Den andra håller en hvit ros vid stjälken och slår den mot knät, räknande hvart blad, som faller. »Vi få se», svarar han, »tre, fyra ...» Och improvisatören, som hämtat andan, fortsätter:
Till detta land bar Biondellos gång.
— Så brukar lyckan skänka då och då
Sin bästa gunst åt den som under sång
Ej hennes råd det minsta aktat på,