Den var svart utaf mörker, som döden,
Den var röd af de rödaste sår,
Den bar tjus utaf ögon som glimma
Och af lyckliga läppar som le,
Den bar sol från berusningens timma,
Den bar natt ifrån tusendens ve,
Den var lätt utaf längtan och trånad.
Den var tung af den svartaste mull,
Den var väfd utaf fladdrande spånad
Ifrån parcernas sländor af gull.