Ser Luca stannar tvärt.
»Nej, icke allmänheter», säger han, »icke djupsinnigheter, Ni vet, att det pratar man bara för att glädjas åt sin egen röst, men så griper man intet. Här är också för tomt eko för skratt, och de väggarna där spegla icke! Det som intresserar mig är han där, eller kanske den bakgrund, han ställt sig så skickligt mot. Har Ni nu gissat, hvem hon är, om vi äro öfverens om, hvem Biondello är?»
»Måhända, och en rätt egen omständighet är det med henne, men därom i sinom tid! Kanske sjunger han därute om den. — Jag hade nyheter från Neapel i dag. Ni har väl hört talas om don Ippolito, Carafa, hertigen af Capua, en mycket smal och sträng herre af spansk familj, naturligtvis påfvens. Han har en syster, donna Elena, som Ni nog också hört, blond och mycket munter, icke torr alls, har varit gift med prins Scipio, hvilken är mest beryktad af alla tre. Men icke heller detta gjorde henne mindre munter och vacker. När han dog, kunde ingen märka skillnaden, hon hade varit lika glad och skön förut. Hennes porträtt! Blond, som jag sade — men därute ger han just nu ett porträtt, låt oss se, om det stämmer!»
Sångaren sjunger nu och ackompagnerar sig på en luta, som förut låg på bänken bredvid honom.
I sol mot silkesgul gardin
I morgonvind hon står.
Hon badat uti gyllne vin
Sitt gyllenblonda hår,
En flod om hvita armar fälld, —
Hon lyfter den med skratt,