Piero Salviati håller upp sin rosenstjälk som nu mist alla blad, slår ännu takten med den, men ser på den och släpper den så.
»Inte heller detta upplyste mycket», säger han, »ty inte kan det väl vara Venus själf, han haft i knät! Men om alla, som trott sig om det, varit hennes älskare, skulle hon ha haft ännu flera, än Homeros talar om.»
Den andra hör ej på honom, drar honom vid armen mot sig att se framåt.
»Men det tar sig vackert ut, detta», säger han, »förträffligt! Hans hufvud får pärlglans i ljusskenet, han bär det också väl — och den strimman öfver pannan!
»Egentligen är det bakgrunden som gör allt. Så sällsamt rik den gråa luften därute blir mot belysningen, så djup och blåmörk, violettsvart, stor af hela grufvor af mörker, men med något väntande i sig, glimmande i sig.
»Han kunde aldrig ha ställt sig bättre än framför fönstret där. Det ger relief och höjer hvar färg till dubbel styrka, på samma gång det vill förtära allt — något att taga vara på för mig, när jag målar prins Ercole! En vacker gosse, den där! Skulle intet fint och vackert fruntimmer ha kommit underfund med det? Åh, det är sant, det är ju det, han sjunger om, — så låt oss höra på då, fast jag föredrager att se bara, isynnerhet under dessa improviseringar.»
Piero Salviati vänder sig ifrån salen.
»Nej, nej, Ser Luca», säger han, »inte se för ihållande! Det är i en glimt, Ni skall se, om Ni skall tränga in i det; rörelsen är allt, för ögat, som för tanken. Och låt oss icke höra länge heller! Vi äro ju icke unga längre. Ingen kan begära af oss att vara med på hela den vackra känslomaskeraden. Vi ha druckit så många glas vin på kärlek och bötat för våra rus så många gånger, att vi inte tåla mer i den vägen.
»Låt oss gå här af och an, äfven det här är ju en vacker sal och förlorar intet på halfmörkret. Ser Ni pilastrarna där? Egyptisk marmor, svart och hård som döden själf, och präktigt handterad! En glans ur själfva svärtan. Låt oss gå här och då och då se en skymt af dem därute — vacker samling! — och höra då och då. Så gissa vi lika godt till fabeln, om jag icke redan vet den.
»Låt oss diskutera något, Afrodite till exempel, som de nu vilja göra till en fru gudsmoder af ömhet och höghet, de ömma poeterna! Hon var ändå en blind och larmande drifts gud, en skrattande och grym gud, alltför häftig i sin lystnad för att kunna vara så hvit och mild, som de säga ...»