Det bar dallring af lärkornas drillar
Från den luftigast glidande skyn.
Och mot stammande röster af lycka
Och mot bäfvande, maktlösa ord
Bars hon fram för att lysa och smycka
Med sin pärlhvita skönhet vår jord,
Bars hon fram för att le och att smeka,
Hvad en ton blott med bojor belagt,
Afrodite, den segrande veka,
Den betagande kärlekens makt.