Och till lur slöt hon händerna samman
Ikring stämmans förtrollande klang,
Och ur hafvets och vindarnas gamman
Hennes maning i locktoner sprang.
Där kom svar i ett jublande eko,
I en springflod af toner, den födt.
Det var djupt utaf smärtor, som veko,
Af den klaraste fröjd var det sprödt,
Det bar brus utaf blod, som förvillar
Under lidelsen tanke och syn,