Utaf droppar en skälfvande kedja
Slöt i glans hennes skuldror och barm.
Hon såg fram genom soliga tankar,
Hon såg ut öfver domnande hot,
På tritonernas skummiga mankar
Stod hon trygg med sin rosiga fot.
Och hon böjde sig lätt, och hon räckte
Sina smekande armar mot land,
Där på dansande blått det sig sträckte,
Som af silfver ett glimmande band,