Har jäst och berusat som vin.
Och intet kände jag trycka,
Och intet att önska kvar.
Jag trodde mig rik utaf lycka, —
Jag visste ej, hvad det var.
Nu är jag lik själar som famla
I blindhet mot paradis
Och känna bakom sig det gamla
Försvinna i mattadt dis,
I bäfvande glädje dricka