Hvar sällhet med ovant sinn
Och drömmande, undrande blicka
I lysande rymder in.
Ser Luca vänder sig snabbt mot sin kamrat.
»Men hvarför ser Ni så strängt på den stackars sångaren», säger han. »Han låter ärlig nog. Han har älskat.»
Piero Salviati nickar. »Kanhända», svarar han. »Han säger så, och han förefaller ärlig nog. Men det roar mig icke att höra honom. Låt oss gå här igen!
»Historien alltså!
»De trodde förstås, de två, att ingen människa skulle se, att de sågo på hvarandra, eller veta någonting, annat än kammarfrun som var lika oåtkomlig för guld, eller dåligt lynne, eller pratsjuka, som alla kammarfruar från evig tid. Man tror alltid så. En frisk människa tror icke, att döden finns för alla, han är med på det i ord, men han tror det icke.
»Don Ippolito, han tror gärna hvad som helst, men det hade han någon svårighet att tro. Ni förstår, den spanska glödande torra stoltheten, — en salamander, den tror inte på vatten.
»När han fick veta det, stötte han icke genast en dolk i sin man. Han är het som svaveleld — den ger inte stor låga — och mycket metodisk. Han lät inte ens fängsla honom, väntade på, Gud vet hvad, månskiftet, eller Petrus martyrens dag, ville se med egna ögon. Ännu hade de tid, möttes så tryggt, som någonsin, anade ingenting. — Hör här!»