Som aldrig skola bli sjungna.
Så ligger i mörker den vackraste jord
För intet öga att se,
Så finner den högsta lycka ej ord,
Ej skyggaste ord att ge ...
Piero Salviati drager sin vän bort och hviskar sakta:
»Så finner den högsta fara ej ord, ej skyggaste ord att ge!» — »Men jag förstår mig ej på honom», fortsätter han, »han tycks njuta af hela olyckan, eller vet han ingenting? Det har knappt fallit mig in förr, men det måste ju vara så. Han stode väl annars icke här och sjöng, — ett hundradetal mil längre bort, det kunde så vara!
»Till historien igen, den är snart slut, liksom sången därute förmodar jag.
»Don Ippolito ville icke bara döda honom, det kunde han ju gjort på misstanke, men henne också. Då måste där vara bevis, handlingar för familjerådet efteråt, det kunde annars blifvit obehagligt. Så lät han försiktigt snärja en snara om dem, — tycks icke ha räckt till ändå, efter han står därute, — nå han är väl dödlig än! Alltnog det sista mötet, de hade, där var don Ippolito icke långt borta. Hör på här! Äfven vår sångare tycks ha en aning ditåt!»
Medan de stanna, tränger sången in.