Hur det kändes att vara brud där, hans brud?
Åh, armarna sträckta uppåt i extas, knäna böjda, pannan mot hvita mantelveck, barmen fylld af bönens vällust, tankarna brinnande som bleka lågor.
Och Elsbeth tryckte sina smala händer mot ansiktet och njöt af kölden mot ögonlocken och gick fram under malvornas hvalf, röda hvalf, hvita hvalf, — och darrade af glädje, när daggen i tunga droppar glimmande föll ned i hennes hår.
Då hörde hon ett första ljud, ty hon hade ej gett akt på sparfvarnas pip mellan päronträdens små blanka frukter, — början af en sång var det som sjönk igen, på andra sidan bäcken, bakom dimman, där klostret låg. Den hade sjunkit som i rädsla, som om det varit en hemlig tanke som tagit röst och skrämts af att luften bar den för långt, men den steg igen, började om på nytt i trots, klagande som barnslig, harmsen gråt, skrattande som barnsligt gäckeri:
I klostret dricker man vatten till mat,
Har inte ett band på dräkten,
Får aldrig sträcka sig, dåsig och lat
En stund i morgonväkten;
Beständigt man sitt samvet bär
I grofva linnetröjan,