Det var kallt. Som ett fuktigt band låg luften om pannen. Allt som hon gick fram, såg hon nya blommor vid sin fot, men hon visste knappt af, att hon gick; det tycktes henne hvar gång, hon såg, att det evigt varit så, att deras lugna ögon alltid hade stått så mot hennes; de kommo som tankar, glimmande fram, man vet ej hur, gömda, man vet ej hvar.
Där stodo tulpaner och lyste som bleka flammor med de långa bladen och stjälkarna blåaktiga af dagg, där trängdes nejlikor i flockar och andades mot hvarann sin kryddstarka doft, mörka till purpursvart, ljusa till skärt och gulhvitt; som ur brinnande rökelsekar steg lukten upp, men blef frisk och tunn, innan den slog mot Elsbeths kind. — Där lyfte sig höga liljor, så sällsamt ensamma, med en min, som om intet annat fanns, som om intet annat kunde finnas, än deras hvita kalkar med purpurskriften i.
Och Elsbeth drog förbi. In mellan malvor kom hon som lutade sig ut mot hvarann och spände mattskära spetshvalf öfver hennes hufvud. Som hon gick där med sina späda skuldror och bröst och höfternas rundning, innesluten af armarnas fallande vekhet och händer som knäpptes i båge, och med kjortelns gula bård smygande in i de mörka vecken, tycktes hon ej lefvande; hon var lik en målning af ett helgon mot en rosig fond, som blekts af långa tiders ljus. Hon tycktes känna så själf, hennes hufvud var sakta framåtböjdt, och munnens tankfulla leende gaf ökadt djup åt ögonens grubblande blick, hon stirrade rätt ut mot en punkt helt nära i den tomma luften.
Hon gick och tänkte på den gamla legenden om Sultans dotter som vandrade i sin faders trädgård och såg blommorna lysa i dagg och undrade, hvem som låtit dem växa så och bli så glada, hvem som var så mäktig och blid — till hans rike ville hon komma, i hans trädgård ville hon vara. Och om natten ropade det vid hennes fönster: »stå upp och kom!» — och när hon sprang ur bädden och såg, stod där en yngling i gyllne sken och böjde leende sitt hufvud mot henne under den svarta natten. Med snabba händer låste hon dörren upp och bugade sig djupt med sina hvita armar i kors. »Hvem är du? Du är vackrare och härligare än någon, jag sett!» — »Jag är blommornas mästare», svarade han, »jag har kommit att hämta dig, emedan jag har dig kär, och emedan du tänkte på mig.» — »Men hur långt, hur långt är det dit, jag skall?» — »I evigheten är det och tusen mil längre än. En krans af röda blommor får du till brudsmycke där.» — »O, har du dem redan i händerna, du har ju röda rosor däri, och ditt hjärta, hur är det så rödt, hur kan jag se det i din barm?» — »För dig är mitt hjärta så rödt, och för dig händernas rosor, ty jag bröt dem i kärleksdöd, när jag vann dig. Knäpp nu kjorteln på och kom, min brud, min blomma, ty det hastar!»
Och utan ett afsked från någon, med blicken stirrande i onämnbar lycka, tagande mot undrets skatt, som blomman tar mot regn, drog Sultans dotter bort.
Elsbeth undrade, hurudana de blommor sågo ut, dem hon fick smeka däruppe.
Långa och smärta måste de vara, — där skakar dem ju heller ingen vind — upp till bröst och kind måste de nå och tankfulla böja sina kalkar, och ljuset mellan stjälkarna måste lysa blått och blekt, och när man blickar öfver dem, skymmer ingen den andra; i underbar tydlighet stå de öfver hvarann, stjärna vid stjärna och bilda liksom en skrift att läsa och grubbla öfver.
Färgerna och kronornas former?
Åh, djupblå rosor med den innersta bladkransen röd, bildad liksom af hvassa, tunga spikar, skära liljor, hvars flikar teckna ett kors, ljusa purpurvioletta flammor, mattgula stafvar eller facklor, böjda som palmblad, guldgröna stjärnor, leende vända mot solen, — annars intet grönt — och purpur och hvitt, slingrande sig in i hvarann som flätade band.
Ingen doft där, endast tystnad och ljus och steg som mötas och ögon som hälsa och kylig, sällsam underluft.