När ynglingen ser ned från gossvärldens drömmar och rena luft på lifvet som lockar, då är redan den olycka i rörelse som skall träffa hans panna likt en slungad sten. Ty oändligt tillbaka går händelsernas kedja, från tidernas gräns slingra sig sorgens svarta trådar in i alla de brokiga som tvinnas af ödets händer, och allt från början är det bestämdt när och hur de skola möta hvarann.
Men utanför är Gud, är sanningen, där alla begär, allt hopp har slocknat som gnistor i sjön, och själen endast känner sig själf, ty dess storhet sluter alltet inne.
Så drog Raymon till klostrens murar och till böckerna och till heliga mäns samtal för att utforska om någon annan förstått detta, och han fann blickar som stundom djupnade i det lugn, han sökte och ord som tycktes likna spridda ekon af hans tankar; men han flydde de kyrkor som lyfte mot himlen hvalf liksom af sträckta armar och lofsånger, heta af önskningar.
Och Raymon talade föga, men hans hand var ständigt färdig till gärning, han bad aldrig, men alla visste, att han var nära Gud.
Drömmen om saligheten.
När Elsbeth vaknade, var kammaren ännu blå af drömmarnas luft.
Hon visste ej, hvad hon drömt, men öfver hennes hufvud dröjde kvar liksom en slöja af kylig klarhet, hvad som mötte hennes blick fick simmande, glidande, ovissa konturer, dem hon mera kände än såg, och färgerna blefvo lysande bleka. Också kring sitt bröst förnam hon drömmens tyngd, och fötternas steg och armarnas rörelser blefvo dröjande, som om de smekts och hejdats af vatten. I det smala fönstret stod himlen blåhvit med döda stjärnor och den lättaste, tunnaste skära uppe i hvalfvets båge — var det månen? var det ett sällsamt moln bara? — nedtill sträckte en kastagnes krona sin breda rundning i kall grönska som glänste i grått. När den kyliga dagern där flöt ner öfver hennes kropps matta, gulvarma hud och smärta linjer, föll det henne i minnet, hvad det var för en dag; hennes bröllopsdag var det, och hon rodnade till inför sina långa lämmars nakenhet och trädde åt sidan, där skuggan tog henne, och klädde sig tyst.
Så gick hon nedför den smala trappan, där stegen spökade efteråt, och en fuktig köld, som luktade bittert, sipprade fram ur stenarnas hvita fogar; när hon vändt ett hvarf kring sin utsträckta hand, var hon nere, — en tryckning mot dörrens trä, där låg trädgården, sjunkande ned mot bäcken och blek i morgonljus.
Det steg dimma från vattnet, som osynligt risslade i sten och säf och sprang som snabba fötter, i lätta dok gled den fram öfver daggvått gräs och mörka buskar, och den lyfte trädens kronor och tycktes kunna bära dem bort i sin vaggning. Men solen var uppe, och öfver däldens hvita töckenmur flöt ljuset in mellan häckar och snår, och som en bägare fylles med vin, blef rymden fylld af en mystisk dager, ojordiskt ren och hvit kring dimmans buktande, hvita armar.
Det var drömmen igen, med halfslutna ögon gick Elsbeth in i den, och långsamt rörde sig hennes fötter, och långsamt sjönko hennes armar, och den våta sanden gaf blott ett hviskande läte, där hon steg.