Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt honom, så liten, så trampad under det obevekligas fot, att han ej ens skulle velat, om han kunnat det, att lyfta upp den. När han som barn funnit sårade fåglar, hade han känt det så, fast svagare, han hade ej velat se på dem, brådskat att ge dem nådehugget.
— »Jag kan gråta med dig», sade han sakta.
Hans tonfall bragte henne åter till sig själf, som kallt stål mot den värkande pannan. Hon höljde öfver barmen igen och gick mot dörren, vinkande honom att följa.
— »Farväl», sade hon med något af sin vanliga sköna stolthet i den gest, hvarmed hon räckte handen till kyss, och hennes ögon drogo hans blickar in i svarta rymder, större än han någonsin anat.
Därutanför fladdrade musiken emot dem, de logo sorgset mot hvarann, och så, med detta leende kring munnens skälfning och med blickens svarta fjärilar drunknande i ett haf af sorg, kom Carneolas bild för Raymons syn, hvar gång hennes namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en kvinna. — — —
Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig om hennes öde; redan samma natt lämnade han Majorkas matt glimmande ljus bakom sig och styrde ut mot den stålblå rymden af haf och luft.
Han förstod allt, han hade sett igenom glädjens svek och skönhetens, lifvet hade han velat kyssa, och det hade vikit likt en skugga för hans hand, men stor och oändlig var smärtan.
Den var sanningen, den var gudomens röst, den ensam ljög icke, — och lyss! var det icke skrämseln från sagornas dikter blott som gjorde henne skydd, bar hon icke viddernas skönhet i sin uppenbarelse?
Smärtan, det var droppen som stänkts på naturens bröst, för att vänja de klagande barnen att rycka sin mun därifrån, att törstigt taga mot själens föda, att växa sig starka för evighetens lif.
Fåfängt var det att trefva efter kärlek eller misskundsamhet härnere, att göra människohjärtats sökande rop till en gudomens löfte. När en fågelunge sträcker sitt duniga hufvud öfver bokanten, och ser, att under det blåa hvalf, som var allt, hvad han hittills känt, ligger en jord, som brinner i ljus, då vet han ej, att i det ögonblicket bryter sig ut ur skalet höken som skall växa stark och vild under moderns fläckiga bröst och som en gång skall tysta det skrämda pipet i hans strupe.