— »Jag tror på undret, tror på undret» — hennes röst var späd som en klang af tunt glas — hon vek undan klädningen från sin vackra böjda hals, vek undan den från bröstet och blickade nedåt, som om hon väntat att se något onämnbart, oändligt befriande. Så stelnade hennes anlete plötsligt, stelnade i ödslig förtviflan, med ögonen fjärrskådande och djupa af den djupaste sorg.
— »Se», sade hon — och Raymon såg, såg någonting förfärande, frätande — »se hvad jag bär!»
Raymon kände sitt hufvud tomt, tomt som djupet under hans fötter; sorg, fasa, oändlig bitterhet och en kväljande känsla af vämjelse kommo honom att svindla, men han hörde dock, hur hon fortsatte.
— »Jag såg det komma för flera år sedan, jag har vaggat döden i famn, jag har velat kasta honom, fly honom, jag har bedt till Gud om under, jag har sökt glömma det därute, jag har lekt, jag har skrattat. Det bet sig allt djupare in; jämnt kände, jämnt såg jag det. Jag älskade dig, älskar dig ännu, jag trodde, jag visste inte, jag kände det som ett under nyss, Gud är kärleken, säga de, och jag tänkte — tror du på under nu, Raymon?»
Raymon böjde sitt hufvud, han kände gråten trycka, och medlidandet, och något förfärande kallt därjämte.
— »Vår Gud är smärtornas Gud, Carneola.»
Hon talade med ett förtvifladt, mörkrädt barns kvidande.
— »Jag har vetat det, vetat det alltid, men det har skrämt mig, och jag har flytt honom. Jag har lekt som de andra, jag har sagt efter deras ord, jag har trott dem i sömnen, allt har varit en dröm. Detta är verkligheten. Bär icke du ett sådant sår, bära de det icke alla, är det icke därför, de spela så där? Hör hur det gråter vid dörren!»
Raymon tordes ej se upp, han grät öfver allting, tycktes det honom, när han grät öfver henne, hon var för stor för hans blick. Då kom hon intill honom och kved som en hungrande.
— »Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska mig? Jag har längtat efter din kärlek, ännu dör jag icke. Jag är rädd för ensamheten, och jag var så lycklig nyss. Jag kan icke lefva utan kärlek!»