»Nu trodde jag på undret», hviskade hon, »men min blick drogs mot såren och icke mot glorian, och jag kan blott förnimma, att de äro verkliga.»
Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes hand, fastän han kände i smärtblandadt jubel, att hon var hans, att hon trodde på honom, om icke på kärleken, eller att just den kom henne att lida djupare. Han kunde icke sörja däröfver, men han letade hennes tankar, letade dem otåligt men viss om seger, och hvar morgon somnade han först, då solljuset brann öfver hans hufvudgärd, somnade lycklig, med den stora händelserika dagen framför sig.
En natt var det fest i slottet, och man dansade fackeldansen.
Musiken stod i mörkret, och det var, som om tonerna fått kropp och fladdrade in mot de svängda lågornas skimmer. Fiolernas bristande fröjd och hornlåtarnas vida vingslag och flöjternas eggande vemod och trummans barska maning, det var, som om de alla hade ilat med i de dansandes slingrande led, som om de hade ropat: »fly, fly, se, när som helst stryper draget lågan, denna värld är tidens och växlingens, smärtans och längtans, men vi lyfta förhänget till en annan, till kärlekens, fly med oss, fly!» Nyss hade där varit så mycket ljus, som hundra vaxljus kunde bära på sina spetsar, nu var där blott flämtande sken af rödt öfver röda kinder, växande skuggor öfver vidgade ögon. Raymons och Carneolas händer slöto sig fast samman vid hvart möte, och löste, nästan fruktande, sitt tag, och deras hjärtan voro lyckligare än någonsin, ty de kände, att denna lek talade visdom, jagade bort alla hindrande tankar och slöt dem tillhopa som skrämda barn, att möta ljuset med vakna, leende ögon sedan.
Innan musiken ännu domnat i hvila, och medan ljusen började föras in, hviskade Carneola till svar på Raymons fråga; — »Ja, tag mig! Aldrig skiljas! Låt oss fly härifrån!» — I den klarnande belysningen såg han hennes blick glänsa af lycka, hennes mun darra af förväntan, det var som om hon lyfts af jubel, men förtviflan ännu hängt tung vid foten.
Han lämnade henne och irrade ikring i gångar och gemak med blodet dansande i takt till den åter klingande musiken, med en rymd af flammande ljus inom sig — så förnam hans skärpta hörsel hennes steg på trappan, och han hann upp henne, när hon nått sin kammare. En bönstol var där med en helgonbild och lampljus öfver kjortelns röda veck, annars intet annat ljus än månens köld i fönstrets färgade glas. Han lade sin panna i Carneolas knä och gaf ord åt sina jublande tankar: — undret, undret! — han tryckte hennes händer mot sina ögon och sträckte upp sina armar, så att de slöto in hennes smärta gestalt. — »Nu är all din tvekan skymd, utestängd!»
Carneola lutade sin mun tätt till hans hår, — »Ja, och om också döden vore oss nära ... Är du viss på ditt under?»
Raymon lyfte upp sin blick och ryste öfver hennes spörjande ton, men hennes kärlek strömmade ner öfver honom med berusande makt.
»Ja», sade han fast, »kärleken är allt, det andra är villa. Kärleken är lyckan, samma arm famnar båda. Det andra är utanför, det kommer aldrig in.»
Carneola tryckte på hans panna en kyss, hvars värme brände som feber, hon gjorde sig fri, reste sig vacklande, och gick några steg fram mot lampan. Hennes tanke var spänd till yrsel, hon sjöng till musiken som ännu dansade och lockade på afstånd, hon bröt af med hälft obegripliga ord, och hennes händer lyfte sig mot bröstet, darrande och hvita, och löste spännet med den röda stenen, — som en bloddroppe glänste den i fallet.