Det fanns ingen fiende att föra krig med på öarna, just intet villebråd att jaga heller. Men man skulle ha falkar som andra, och man lärde dem därför att snappa upp fladdermöss som skrämdes ur gömslena och sköto fram, blinda af ljus, i vändningar, så spetsiga som piskslag, eller man släppte ut dufvor och roade sig med att se deras skära fötter tryckta intill kroppen, deras mjuka vingar smekande luften och deras blåa skuggor på marken, när de sökte skydd intill fågelhusen. Eller man lät sig snärjas i kärlek, väfvas in i flyende eller fångade drömmar, i växlande små sorger och triumfer, liksom man fann nöje i sångernas konstfullt flätade rim, med här och där en klang af vacker smärta.
Så blef Raymon förälskad i Carneola en afton, då han var led på sin senaste härskarinnas gång; en smula för bråd och för tung var den, och aldrig bar hennes gestalt denna linjernas hvila som kan samla hela landskapets förväntansfulla lycka i en bild, mejsla den mot himlens guldrand under dräktens på måfå fallande veck.
Men Carneola stod så, lutad mot en trappas baluster; där Raymon satt, ett stycke från hennes fot, såg han kinden med dess bernstensfärgade skuggor och hufvuddukens vackra fall stå skarpt tecknade mot den rand af aftonrodnadens orange, som dör i isgrönt, och han kunde icke förstå, huru han någonsin velat se efter något annat än detta mörka dok, där guldstickningen lyste matt som bården på en sammetsfjäril.
Svarta fjärilar, nu förstod han uttrycket i hennes blick. — Längtan? — Den var för djup för längtan. — Sorg? — Aldrig hade hon klagat. Månne det icke var ensamhetskänsla blott och medvetande, att i denna hop af svagvingade väsen fanns ingen som kunde hålla jämn flykt med hennes själ ut öfver lidelsens purpurhaf? Men det kunde Raymon, bara för en stund hade han lekt med de lekande, ung och nyss sluppen från böckerna hade det roat honom att dansa och känna banden fladdra om sig. Men det var annat stoff i honom, och nu tryckte han sin hand knuten mot den varma jorden och lofvade sig, att med den kvinnan skulle han skåda lyckans vidaste horisont.
Hon var ung, men flera år hade hennes make varit död, man kunde icke fatta hvarför hon ännu bar änkedoket, ty hon kunde ej ha älskat honom så djupt. Man kunde ej heller förklara hennes ögons slutenhet, ty där skrattet var muntrast, där allt var lifligast, dit drogs hon med, och där vinkade hennes hand och klang hennes röst, men med en spröd sjunkande slutton, som om hennes inre öra lyssnat efter dess eko. »Hon söker kväfva sitt samvete med sidenband», sade några, — men hvad skulle då ha bringat hennes samvete i kamp? I biktstolen följde prästens välsignelse så snabbt på frasandet af hennes klädning, när hon böjde knä, som myrtengrenen reser sig efter vindens stöt, och aldrig hade någon sett en ond rodnad på hennes kind eller afund darrande kring hennes mun.
Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan. Kärleken var det, hon lyssnade efter, den stora kärleken, tvänne väsens stigande färd genom allt ljusare, lättare luft, — omöjligt att säga hvilkens vingar det var som buro den stunden eller den — tvänne röda munnars dryck sida vid sida ur glädjens rymliga skål. Och han bjöd henne sin tro och sin kraft, det var icke ohinnligt fjärran, det hon sökte — tätt invid henne var det, med kinden intill hennes svarta dok.
»Kärleken är undret», sade han, »tro blott, och det är där i oförklarlig storhet, böjdt öfver din hjässa. Tro blott, och din fot skall sväfva ännu lättare än nu, vingarna finnas redan, hopfällda i din lilla, spetsiga sko. Tro blott, och allt det, du vill finna hos en man, det blommar hos mig, redan hör jag palmernas susning öfver oss!»
Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att fingrarne snuddade vid bröstets spänne och skakade sakta sitt hufvud. — »Men döden finns!»
»Och är det så säkert? För oss, som vi äro nu? Nej, den finns icke. Vi veta icke af den. Om vi älska, kan den icke finnas, ty då känna vi, att döden och smärtan, de ligga djupt under våra fötter, så långt bort som en brusten dröm, inom tidens ring, i den värld, som icke är verklighetens.»
Då glänste det till i Carneolas ögon, och spännets röda sten kastade glitter öfver hennes hand, det var som hennes inre fyllts af mysteriets klarhet, liksom mörker skälfvande fylls af en blixt. Men så var det borta, och hennes fingrar slöto sig spändt och smärtfullt, som en förtviflad sluter dem.