De gå in till de andra, sångaren har redan försvunnit, de ställa sig vid fönstret, tala och deltaga i berömmet öfver honom, men lyssna hela tiden och speja då och då utåt. Då hörs där ett skrik, det blir larm utanför.
Piero Salviati lutar sig till Ser Luca. »Såg Ni», säger han.
»Jag såg allt. Han kom vaggande och gnolande, tror jag. Vid portvaktarstugan sträckte mörkret sig pilsnabbt ut, det var som armar, polyper, det nådde honom fort som en blixt, det var icke hans, skriket; han fick icke tid.»
»Lycklige Biondello, ingenting fick han veta. Tycks det ej också Er, att af hela denna historia om lyckan var slutet det minst olyckliga och hemska?»
Carneola.
Detta är historien om, hur Raymund Lullius blef den man, hvars rykte spriddes med förstelnande storhet öfver den kristna världen, den man, till hvilken resande foro långt ifrån, för att begära råd af honom att bota såren på sina själar, — och de stodo där häpna under hans ögons dödslika lugn, halft bäfvande för hans tankelifs skymtande gåta, halft medlidsamma, föraktligt medlidsamma öfver hans frivilliga armod. Det är historien, sådan som den målade sig för honom i nätternas vakna syner under de första åren af hans eremitlif, sådan den brann i lidandets ännu ej slocknade bål med färg af rosor som fattas af lågor, med doft af rökelse och svart mull, med ljud af gråt och flämtande, djupa ord — och allt med himlens stålblå kyla och stjärnglimtande vidder bakom. Det är också historien om en kvinna. —
Carneola hette hon, blicken ur hennes ögon hade något af svarta fjärilar fladdrande öfver brokig glädje; hennes läppar slöto sig aldrig helt, när hon tystnat, de skälfde som öfver ett tillbakahållet ord, ett ord som skulle ha vändt skrattet i gråt; sina händer knäppte hon gärna samman i hvila, och de lyste smala och blåhvita mot skötets purpursammet.
Hon bar en dräkt med underklädningen slutande tätt till den vackert framåtböjda halsen, fastän de icke längre brukades så, öfverstycket lämnade sidorna fria med midjans och höfternas härliga linjer och hölls samman öfver bröstet af ett spänne med en röd sten i, spelande i ljuset som en droppe af den heliga kalkens blod. Öfver pannan hade hon en svart duk med guldrand, glänsande fram, där hårfästet hvälfde sin båge, och smygande undan i vecken intill kinden.
Och omkring henne lyste och log det lilla konungariket Majorkas muntraste glädje, stirrande i sysslolöshet mot blå luft mellan trädens löfmassor, hvilka ännu liksom buro formen af skaparehandens bjudande åtbörd, dåsande i ro inom höga trädgårdsmurar, så hvita och varma af sol, att vinden, som kretsade för nära intill dem, hvirflades upp och spriddes som rök öfver krönens blommande refvor. Bakom sträckte slottets runda torn sina vaksamma hufvud framåt med de spetsiga mössorna på och blickade ut öfver hafvets ljusa blåa siden — annars var det en vinklig massa af sirade portar och taklister som togo färg af gammalt guld i middagsdagern, ett palats sådant ett jättebarn skulle ha byggt af snäckor och glittrande flisor under lek vid stranden.
Och man lekte därinne. Citterspelet drog som en ring af bristande bubblor kring hufvud som lutades samman till löjen och hviskningar; jonglörernas förgyllda klot tycktes vara de rätta mätarna för tiden, där de kastades upp och föllo ned och bollades upp igen af snabba händer. När vinden ibland tog styrka och växte och tryckte sin blåsande mun intill murarna, var det bara i skämtande hot, liksom att varna: dröjen kvar därinne, I barn, värmen er i hvarandras blickar, trycken hvarandras händer, stannen alltid kvar!