»Ni tror då, att han icke är för stolt för detta, att han vill låtsas om, att den mannen där har något att skaffa med hans ära?»
»Han är stolt och styf som en stilett, don Ippolito. En sådan är gjord att döda hvad som helst — den smutsas icke af blod. Säkert rider det nu någonstans på de mörka vägarna ett par handfasta karlar som sjunga liderliga visor, när de äro muntra, svära när de äro törstiga, slåss, när de äro rusiga, spela när de vädra guld, lyssna med spetsade öron efter namnet Biondello och gripa åt bältet, bara de se sidenrosetten på en luta, antingen de äro fulla eller nyktra. Och samma måne som han koketterar för med fuktiga blickar och en färdig ritornell på läppen, stirrar bakom en mörk trädtopp med tvänne kalla, lysande ögon ned på de två där.»
»Vid sankta Luna, de kunna redan vara här! Jag kom litet efter Er andra, och det tycktes mig, att jag såg ett mörkt hufvud dyka ned vid portvaktstugans buske — det kan vara mördarna som spårat honom hit?»
»Det kan det, eller det kan vara en tjuf, som smyger efter att vrida nacken af Ser Andreas fetaste påfågel ...»
»Men borde han icke varnas?»
»Då skulle jag berätta honom samma historia, som Er nyss. Vore det en tjänst? Och hvarför? Skall han fly undan ekot af sina rim med blek förfäran i synen, flacka om, tills han har glömt henne, och andras kyssar ha gjort honom yr, dikta om sina sonetter med andra namn som kanske inte passa in bland versfötterna, göra om hela rader och fördärfva allt? Är det värdt så mycket? Det tycks mig bättre och riktigare, om nu ödet så vill, att han får sig ett stål i hjärtat, medan hon ännu är där varm. Att låta hennes minne få kallna, det vore dubbel död, det skulle kyla stenen i det hvalf, där hon ligger, göra dunklet gråare — hvem vet, hvad en död känner? Det andra, om det blir så, det vore som ett offer till henne, blixt öfver hennes sömn, eld öfver hjärtat, rosor öfver hennes kalla mun. Det är svårt att tänka sig ett rikt lif med ens som intet. Kanhända dröjer det någonstans, liksom en ton efter sång väl dallrar långt efter, sedan vi förnummit dess sista ljud — någonstans en hvit kontur, ett töcken, en frysande blekhet — har Ni aldrig haft anledning att drömma så? Skulle man nu icke kunna tänka sig, att ur en döende sångares hjärna flyger hans soliga, bräckliga fantasi, hans minne och hopp mot denna skuggbild, smälter samman med den, flammar upp den, varm af lif, bringar den att en sista gång skälfva af den spröda musik som kallas kärlekslycka?
»Men hvad är det för buller där ute, bryta de opp?»
»Bara ett bud till någon, till vår sångare. Han står alldeles berusad af glädje, han tar afsked. — Det är försåtet kanske, försåtet!»
»Det få vi strax veta. Spela nu icke försyn! Ni skulle bara fuska bort en lyckad dikt!»
»Må vara, men kom ut ur mörkret, här ryser man. Ni har jäktat upp fantasien med ert prat och ert skuggspel.»