Dagern skall glittrande guldstoft ge
Våra svindlande hufvud att smycka,
Och vi skola ej höra, vi skola ej se,
Vi skola stå blinda af lycka.
»Nog nu, Piero Salviati», säger den ena af de båda herrarna, »tillbaks nu och sluta Er historia, edra kontrastverkningar bli smärtsamma nästan.»
»Måhända! Nå — jag har låtit mig berättas, att icke ett ljud hördes, och att ingen fuktighet syntes på duken, och förmodar, att hela hennes kraft gick åt till att brottas med hjärtat, och att hon var blek. Emellertid går sådant där rätt fort. Don Ippolito står redan på sin plats bakom henne, sticker in käppen under snöret och vrider några hvarf. Hon lär knappt ha sprattlat, sjunkit först, när lifvet var borta, och viljan borta. Så gick det till, och må vår stackars sångare därute, som nu knäpper sitt sista ackompagnemang, bära berättelsen om det med samma kraft, som hon bar gärningen.
»Men så applådera då, var icke oartig, Ser Luca, han har gjort sitt bästa och bör vara trött. Man är förtjust ikring honom — inte underligt, ty det varade väl länge!»
Ser Luca slutar att applådera och säger eftertänksamt:
»Sällsamt ändå det hela! Där står han, som hennes röda hjärta sprang upp emot, bara hon hörde hans steg, där står han och ler och tror sig se hennes hufvuds tillbedda pose öfver de där båda damernas redan nästan förälskade ögon, där skryter han och drömmer och trånar, och under tiden ligger hon — olyckliga, lyckliga Biondello, som ingenting vet!»
»Och under tiden spåra don Ippolitos hundar, kanhända ha de redan lystrat till för hans röst!»