»Han talar om för henne, att hon måste dö, efter som hans ära — några ord, ungefär hvad som behöfdes — låter henne skymta snöret, så att hon förstår, men gömmer käppen halft i ärmen, ty, som sagdt, han skämdes litet för den.
»Ni bör kanske veta, att min sagesman hört det af en som var där inne i rummet, däraf alla detaljer. Don Ippolito ville ha vittnen, hade också en tjänare med sig för det fall, att hon skulle behöfva hållas.
»Det blef emellertid icke af nöden, ty hon lär ha varit en högsint dam, utrustad med alla fullkomligheter — bland annat den vackraste hals — jag vet icke, om han därinne nämnde det i sina rimmerier. Sedan hon begärt och fått ett litet handkläde (till och med det hade han tänkt på att taga med sig! Sannerligen en ärans man!) — och höljt öfver sitt ansikte med det, knöt don Ippolito snöret om halsen på henne, det var ljust och märktes knappt. Bara litet rodnad af att det var trångt. Hvad hon kan ha tänkt där bakom duken, och om hon grät eller inte, det vet man föga, men jag har låtit mig berättas ... Men låt oss höra ett sista tag! Det tycks vara slutsången. Man gör ett sakta buller, som tyder på det!»
Och han därute sjunger:
Och när som vi mötas igen vi två, —
Snart skall det bli, rätt snart —
Vidaste rymden skall sjunga då,
Solen skall klinga klart,
Vinden skall stanna och hviska och le
Och smeksamt intill oss sig trycka.