Men jag kommer igen, igen!
Ser Luca tar dröjande ett steg tillbaka och vänder sig mot kamraten.
»Igen, igen», säger han, »kunde Ni se, hur han sträckte fram händerna just vid de orden, som om hon redan var där inom synhåll? Nå, er historia, hur var den? Är hon instängd någonstans, där trädgården är säkrare, är det utsikt, att han får se henne igen?»
Piero Salviati betraktar honom nästan förtrytsamt.
»Har Ni aldrig hört talas om don Ippolito? Död är hon förstås!»
»Död, åh, han vet det inte! Nu förstår jag er ovilja, men var säker på det, han vet ingenting! Hvilken tok också att stå och sjunga om detta!»
»Vanvettigt! Men han vet ingenting. Kanhända har han heller ingenting annat att sjunga om, och man har bedt honom enträget. Jag börjar på att tycka om honom nu. Som han står där mot fönstrets natt, är han ju sublim! Så skall sången om lyckan låta! Så skall illusionen ställa sig. Det är en naivitetens ironi i det där som är sällsynt rik!»
»Och hur dog hon?»
»Hur hon dog? Ni har väl hört talas om garote? Icke? Det är en sed, de följa därnere, ha lärt den af arragoneserna. Det sägs, att man blir mer och mer förtjust i den, ju mer man vänjer sig vid den. Den är nätt, snygg, riktigt elegant och verkar snabbt — just en sak för don Ippolito!
»Han kom in till henne en kväll, strax som hon kommit från bikt och mässa och icke hade mera synd kvar, än som kunde hänga vid kjolfransen — han ville icke hennes själ något ondt, don Ippolito, har ingenting emot att bli i tillfälle att begagna sin broderliga myndighet däruppe också; alltså måste hon frälsas. Han hade det mjukaste silkessnöre hopveckladt i ena handen, så fint och lätt, att han kunde dölja det genom att sluta fingrarna bara, men starkt — i den andra handen hade han en kort käpp. Jämn och slät, af vackert olivträ, men litet grof, så att han skämdes att se den mellan sina fingrar, — men den måste vara så för att hålla, förstår Ni.