Hölle mig kär
Och ryckte mig undan slöjan!
Det var en gammal känd smädevisa mot nunnorna, och det var snickarens Grethe, som sjöng, — det hördes på hur tonerna drogos ut långa med darrande skratt i, — den stackars Grethe, som nu var ensam och fattig, och blef novis, emedan hon hade en släkting där i klostret som ville hjälpa henne och ingen utanför som kunde skaffa henne en man, men inte alls, emedan hon längtade dit. Tonerna kommo ojämnt, då och då sjönko de ned, som när en spänd lina sänks, som fåglar flögo och tryckte de sig ned. Hon var rädd att höras, men ville det ändå, ville reta någon, hvars makt hon hatade och böjdes under. Det var väl en af systrarna, som nyss gifvit henne en skrapa, för att hon gäspat under andakten.
Elsbeth kunde så väl se den stackars Grethe framför sig, den svarta dräkten som slängde för hennes vårdslösa gång, det röda ansiktet, nästan så rödt och klart som ett ljust körsbär, med läppar som trumpna putade ut, för att hon icke fick sofva, och för att ingen skulle få kyssa dem någonsin — en stygg och dålig flicka måste hon vara för att tänka så, när hon skulle bli nunna!
Hur skulle hon, Grethe känna det, om det vore hennes brölloppsdag i dag?
Var det nu icke ljuft att se fram mot, detta som kom alla flickors hjärtan att darra till, som de drömde om och hviskade om och rodnade öfver, var det icke något af samma fröjd, som hon anade nyss, den himmelska saligheten?
O nej, det vore ju hädelse! Annan luft i det, annat ljus! Lugnt, oändligt klart och glidande ljus, som bar en och bar hvarje ens längtan med! Ett ögonblick steg hennes tanke dit igen, sträckte sig som en lång låga i stilla luft, men under sig hörde hon ännu genljud af Grethes tonfall och skymtade lekande bilder, och utan att hon visste af det, var hon inne i det.
Och hon rodnade mot tanken på ensamhet med Meinhardt och mot detta underliga ord, kärlek, som ingen talade ut på samma sätt som andra ord, och som tycktes så likt på underförstådda ting, som ett skolrum på barnhufvuden, hufvuden med alla slags uttryck, skälmaktiga, listiga, andaktsfulla, nyfikna, oskyldiga, hufvuden som råa och lystna djurmasker, hufvuden som kerubers! Hon visste väl i ord, hvad det var, men det var ju så litet, det måste rymma mycket mera!
Och hon stirrade med drömmande ögon och en smula smärtfylld ömhet om munnen bort mot moderskapet med dess obeskrifligt ljufva omsorger mot kvidande och leende hjälplöshet och mot all dess varma glädje.
En del talade om kärlek före brölloppet, hon förstod det ej; det tycktes henne, den skulle komma med sakramentet. Hon kände ju intet för Meinhardt, som ej andra ord räckte till för. Vänlig och god hade han varit mot henne, alltsedan han begärde henne, och hon blef skänkt åt honom, tyst hade han suttit bredvid henne i den höga bänken och hjälpt henne med små tjänster under arbetet, eller då och då följt henne med en lång blick, när han talade om yrkessaker eller gemensamma borgareintressen med fadern, och hon gick ut och in i sysslor, och katten lekte med hennes långa klädnings fåll.