Men ändå lockades hon mot honom nu, och skälfde litet för honom, och det var inte så enkelt allt och så lugnt, som hon trott, och i hennes minne kom ord efter ord en gammal växelsång mellan Jungfrun och Kärleken, som de unga männen brukade reta flickorna med. De halfsjöngo den på ett snabbt glidande sätt med tonvikt nästan bara på de långa rimmen, den första hälften i falsett, den senare i gäckande klang, och i slutet på båda tog kören upp den sista raden:
Säg kärlek, du med mun i skratt,
Säg, hvarför jämnt du mig förföljer!
Jag spinner, trälar dag och natt,
I skummast gömda vrå mig döljer.
Jag ser knappt mer än hvart jag går,
På kvälln min blick med täcket höljer
Och speglar nästan blott mitt hår —
Säg, hvarför jämt du mig förföljer!
Det skall jag gärna utan skämt,