Det skall jag visst, om du mig frågar. —
Din blick åt sidan spanar jämnt,
Din kind i röda skyar lågar.
Hvad allt du gör, du gör på tok.
Kring pannan håret yrt sig vågar. —
Ditt hjärta, hvad där skrefs för bok,
Jag säger strax — om du mig frågar.
Och omkring henne hade dimman smält, öfver den stackars Grethes kloster stod solen och bet i skiffertakets ås, från nejlikorna steg doften redan stark, och trädens blanka blad glimmade. Elsbeth gick tillbaka igen, ty hon visste, att nu voro de uppe därinne. En sista gång sökte hon tillbaka mot den förnimmelse, hon haft, men kunde ej finna den helt. Hon kände oro i hjärtat, var icke ledsen, men ej heller glad, och det tycktes henne, att hon mist något där under malvornas glesa hvalf, att något flydde med bäckens snabba steg och lyfte sig upp med de sista flikarna af dimmans kyliga hvithet.
Litet senare profvade hon sin brölloppsståt, icke slöjan och klädningen, ty det skulle ha bringat olycka, men kronan och halssmycket.
Hon höll upp spegeln med båda händerna och såg.