Den var liten och dunkel, och hon skönjde blott sitt ansikte, sällsamt blekt, och ögonen som stirrade och blefvo sorgsna och den tunga spetsiga kronan och spännet under hakan med stenar som döende eld — ikring det allt låg en mörk, obestämd rymd och vaggade mot förgyllningens glans, när hennes händer skälfde. Det hela var så overkligt, en matt, framtrollad syn, som tycktes kunna bäras bort af mörkret.

Hon såg kronans glimmande sirater lösas upp i skuggorna, likt växter som vissna, och det var henne sällsamt, att den kunde kännas så tung, och de skrattande rösterna i rummet slogo dämpade mot hennes hörsel som röster i en dröm, hvilkas ord hon ej förnam.

Elsbeth tänkte på den himmelska kronan, så lätt och strålande ljus, och som varar i evighet.

Hvad var detta, hon såg? I morgon bar hon det ej längre, och det låg i en kista att vänta på en annan släkt. En gång blott bars det i hvart lif, och munterhet sorlade omkring det, och musiken klang, och ljus fladdrade. Så hade hennes mor burit det, och nu var hon grå, så hade andra burit det förr, som lågo kalla i jorden nu. Och glädjen hade domnat, trött vid sin egen röst, och musiken hade tystnat, när porten föll igen efter de bortdragande, och ljusen hade släckts — hvar var det allt nu? Var den värd att tömma, denna dryck som blef så kall mot läppen, innan bägaren sjönk?

Fort lade hon det från sig allt och gick att bedja om ljus hos Maria, himladrottningen och kvinnan.

Vid stadsporten, helt nära, var hennes käraste kapell, där i det trånga rummet mellan muren och en hög, mörk trappgafvel, dit ljuset kom i en stråle helt uppifrån, afskuret af tinnarnas hörn, där var bilden i en nisch.

En gammal liten gudsmoder, som suttit i skymningen så länge, att hennes ansikte blifvit blekt, och de hvita händerna lågo tunga i skötet, — af den ständiga skuggan hade hennes kläder hållit sig oblekta och granna som på den första dagen nästan, men där kom sällan ljus nog att få deras prakt i blomning. Men när det kom, i ett knippe just för henne, en strimma med mörker på båda sidor om, ett sken, som smög in i hvalfvet bakom hennes lätt böjda hufvud och skapade liksom en gyllene rymd där, medan det knappt vågade att röra vid hennes krona och håret, som delades öfver pannan — hvad hon då var härlig! Det ljuset fick också något af trappa i sin form, blef liksom en stege för snabba böner att glida uppefter. Och gudsmodern satt likadan, i ljus och dunkel med sin smala mystiska blick rätt ut och sina stränga läppars leende, hennes dröm var långt borta, alltid den samma, hennes dröm var om det enda, som är värdt att drömma om, — salighetens mysterium.

Elsbeth böjde knä framför henne och bad sina vanliga böner. Först tycktes henne orden kalla och liflösa som radbandets kulor under hennes fingrar, sedan, ju flera gånger hon tog dem om och om igen, desto snabbare blefvo de. Som stänk i en vattenstråle stego de och flöto glimmande samman och regnade mot gudamoderns barm. Till sist kunde hon öppna sitt hjärta och finna ord för sin tvekande oro som icke kunde bli till frågor, så skygg var den, endast till ett sökande efter bilder, nya, allt efter som hennes känsla andades på dem.

Hon bad till jungfrun, som blommorna bugade sig för i purpurglans, medan vinden höll stilla, och en röst af makt och klang gled genom rymden, och allt lyssnade.

Och Maria stod lutad inför undrets skräck, i skuggan innanför porten stod hon blek, och hennes mörka ögon vidgades och stelnade mot den höghet, som skulle blifva hennes. Ned för hennes fötter föll som döende blad allt, hvad hon väntat och först nu såg, att hon väntat; som en urvuxen klädning sjönk hennes lif som skulle ha blifvit, och hon ryste af köld inför det anade nya, och hennes armar stodo sträckta som i förlamning, halft afvärjande, halft mottagande. Men jublet glimmade och glänste i luften, det flöt ned öfver henne från alla håll, och medan tårarna sprungo varma ur hennes ögon, visste hon, att hon bar evighetens fröjd. Och nu var den allas, alla kunde känna denna bebådelse, hur ödmjuka och ringa de än voro mot henne, furstedottern, till alla ljöd undrets röst, blott de lyssnande böjde sig, för alla stod valet: här eller däruppe!