— Och se henne nu här, se hennes blick och hennes mun! Var där ej ringaktande ömkan med dem som kunde tveka, stirrade hon ej på evighetens glädje, tills ögat blef hårdt?
Men hon blef ju länge kvar, Maria, och jordens lif lefde hon igenom. Elsbeth bad till modern med barnet och Sankt Josef och himlens änglar omkring som i lek pröfvade den allmakt som skulle flamma i miraklernas luft och lysa i afglans kring martyrers döda hufvud. För barnets alla behof sörjde de, af snö blef socker och mjöl, af dikets vatten under isflaken den ljummaste mjölk, af spånet, som Josef slöjdade, en sked af elfenben och rubiner — allt detta bara för att skaffa den lille välling utan besvär. Och Maria log mot allt detta, som hvardagens små händelser, jämförda med det stora undret, att där, i famnen på henne, rymdes ett mål för all hennes kärlek, och hon var helt kvinna, och öfver hennes axel myste Sankta Annas gråa hufvud.
Elsbeth bad och bad igen. När vissheten redan var henne nära, och lifvet blommade rikt för hennes blick, klamrade hon sig dröjande fast vid gudinnans knän och njöt af att väcka åter sina tvifvel för att åter få bedja om ljus.
Hon bad till himladrottningen, och hennes ord flätade in i sig stjärnornas glans och fingo långa, klara ljud, hon bad till jungfrun och smekte sig nästan in till hennes barnsliga barm och kind, hon vände åter till strängare syner, och hon kände sig bäfva inför känslornas växling och njöt däraf.
Till sist var stenen ljum under hennes kyss, och det trånga rummets dunkel skiftade i hvita flammor, och det tycktes henne, där fläktade af vingslag, och hon kunde icke tänka, att hon någonsin skulle resa sig och gå därifrån — hon drack sin bön som vin och lutade sig bakåt i extas.
Då ljödo steg i gången. Flickröster öfverlade något och skrämdes af att där icke var tomt, så fattade de mod igen, stannade helt nära och sjöngo.
Det var barn som skulle tacka Maria, för att hon gjort, hvad de bedt om och uppfyllt deras önskan, den de knappast tordts önska, — någon fest, de skulle få komma med på. Sången var icke riktigt för dem, de hade valt den bara därför, att hennes namn var i den, och för att den slutade med tacksamhet:
Maria stod uti kvällsljuset blind,
Den vackra jungfru och brud,