Maria stod tyst i tillbedjande böjd,
Af rosornas rödt var hon röd. —
Så tacke vi Gud för hvar blommande fröjd,
Hans allmakt de ödmjuka bjöd!
Och med de sista orden frasade deras kläder, och armarna föllo ned, och innan genljudet dött bort, voro de försvunna i hoppande språng.
Men för Elsbeth voro deras ord som ett svar, icke det hon bedt om, icke full visshet, ty oro fyllde henne ännu, men ändå ett svar, som hon hade att gå med.
Och i det hon reste sig upp, fann hon denna ovisshet ljuf och gick, med blickarna förlorande sig in i den, och ville ständigt gå så.
När hon kom hem, var där trångt af buller och bestyr. Ur trädgården kommo väninnor med hela fånget fullt af blommor upp till de röda kinderna, på gårdsplanen reste snickare upp svarta spiror, i förstugan låg hunden, trött och flämtande af upphetsning, och däruppe väntade beskäftiga händer att kläda henne. Hon lät sig tagas och lydde hvart ord, hon hörde, men talade knappt, förstod knappt. Det hela var henne ännu som en dröm, den hon såg in i och förlorade sig i, till sist utan att skönja annat, än själfva det ovissa, sällsamma dunklet däri.
Så var hon färdig. I styfva veck föll sidenet ned omkring henne, det hade ett mönster af gyllene blommor eller stjärnor mot purpurviolett grund, hon var blek däraf; uppe vid den smala halsen glänste spännet som ett sår. Slöjan var tung af silfversömnaden på det hvita tyget och stod ut i rundning som vingar bakom hennes hufvud, den spetsiga kronan var tyngst af allt. Den var vacker som en drottningkrona, alltför vacker, alltför rik öfver hennes bleka läppar och inåtvända blick och smala panna, krönen böjde sig taggiga inåt, — men hur de glänste i solen!
Hur allting glimmade och sjöng, där hon gick, de spetsiga röda skorna öfver gatans blåa skuggor, det frasande sidenets vinfärg, de svaga händerna midt däri! Det blef brokigt af folk, hvar hon skred fram. På trapporna böjde sig kvinnor efter henne med handen till pannan för solens skull, i gränder och portar sorlade det som bäck i dammöppning, och ljusa barnhufvud i röda och blåa hättor spredos ut och följde, där hon gått förbi, som om någon strött stora blommor efter henne. Från hvar gafvel och hvart burspråk föllo knippen af ljus ned öfver henne och täflade om att bjärtast sluta hennes prakt inne.