Och klockorna ringde så muntert klart, som om de burits ut ur sina loft och svingades fritt mot himlens ljusa blå, medan Elsbeth gick att vigas. Och nu lät hon sig ryckas med af glädjen, fann blott kronan litet tung, men log med lätt öppnade läppar mot hälsande röster, och hennes kinder blefvo röda af den ifver som stojade tätt invid henne. Den kunde komma, lyckan, den var redan öfver henne i vindens sus om örat, i de dunstlätta flammorna af hvitt mot luftens blå, den var redan i henne själf och log om läppen och gjorde bröstet fritt och stort.
Så tog henne den gråa kyrkans köld med skuggor som stödde hvarandra och sträckte armarna uppåt, med orgelspel i flykt under hvalfven och fönstrens begrundande helgon; öfver tröskeln flöt i plötslig stumhet det granna tåget och släcktes som af en pust. Under midtelskeppet skred det fram, krossadt till obetydlighet under dess höjd, det var, som om ett stoft af blågrå aska lagt sig öfver allt, som glänst och brunnit därute. I ett kapell under bilden af en vek Sankt Sebastian mötte brudgummen och hans följe.
Och den kom icke, den kärlek, hon väntat följa med sakramentet, den hann henne ej, fast hon tyckte sig skönja den stå där med smeksamt sträckta händer, bunden som Sankt Sebastian, den blef matt, — där var annat mellan dem.
Där var drömmen igen. En vemodig kylig klarhet, lik den, som är om oupphinnliga minnen, var om allt, hon såg, kom och försvann och var där ändå och hade varit där jämnt. Det var, som om tiden sjunkit ner i hvila och öste på lek ur hand i hand och tillbaks igen sin eviga flod. Och blott i att se och förstå detta var lyckan. Därute hade man en glimt af den, ett löje, en snuddande hand vid axeln, här var hela hennes blick i ens egen, och hvad man tänkte och såg fick den intensiva, helt fattade verklighet, som blott drömmens bilder ha ibland, där de lysa emot en så sällsamt klart bland allt det böljande och dunkla.
När hon kom ut igen, hand i hand med Meinhardt, var hon lugn som aldrig förr, lycklig öfver den stillhet, hon lyssnade till inom sig, viss om, att något skulle hända snart, att allt det, hon var i, skulle lösas upp och förtona och smälta i ljus. Innan kvällen föll, skulle det ske, i kall klarhet skulle det komma, och det skulle vara vemodigt och betagande stort som en vacker död.
Och där hon skred fram under spel och skratt som möttes och blefvo till ett hvalf af flätade händer liksom i danser, var hon blek och blid, alldeles tyst, men leende, så att få märkte, hur bristande svag hon syntes.
Endast hennes släkting Conrad förstod det helt, och sökte hennes blick, men fann den blott flyende in i sig själf, och gissade grubblande efter hennes tankar, som det var hans vana att grubbla. Han var präst, Conrad, men hans tro gick ensamma vägar, och han talade föga och såg gärna.
På gårdsplanen var där dukadt till festen på långa bord i vinklar, öfver dem ett tält af brokigt randadt tyg och blomsterrankor i hängande bågar, i midten var där ett par trappsteg högre, och där var brudfolkets plats.
Där blef sorlande och gladt, klang af silfver och musik och glans af metall under vinets strålar och starka färgers rop mot hvarann och skratt och glidande solljus. Bakom sammanböjda hufvud sprungo gossar i röda dräkter med armarna krökta under fatens tyngd, från mun till mun fladdrade snabba ord, ända ned på kvinnornas höga mössor snuddade blomrankornas bukter, allt var bundet som i kedjor af glädje.
Elsbeth log med, men hennes ögon riktades tid efter annan sökande ut och stannade i djupnande visshet; äfven här var den, drömmen. I tältstödens svarta pelare var den och gaf dofva rop; de sträckte sig emellan gästerna och skiljde skratt från skratt, de delade af synkretsen i fält, där ljuset sjönk gulnadt in på alla de tröttsamt glada färgerna och sjönk och drog dem med. I musiken trängde då och då förnimbart, kroppsligt igenom den djupa moll, på hvilken all dess munterhet rörde sig som dans på svart jord.