Något skulle komma, något skulle trampa där på planens skrikande sand och krossa tungt de små blomsterbäddarnas rutor med röda och hvita tusenskönor. Allt det där, det log och var vackert, men hon var ej däri, hon drömde i lättare, kallare luft. Där var det redan, något mörkt! Nej, bara flickor var det, fyra flickor som stodo vid gallergrinden och gömde händerna i hvarann. De voro blyga för så mycket folk och så mycken ståt, och de sköto hvarandra framför sig, omsider voro de inne, deras grofva skor skämdes för det buller, de gjorde, de ställde sig i rad, med ljuset från hufvud till hufvud, och sjöngo.
Det var flickor från en by där nära, de gingo att på häfdvunnet sätt tigga gåfvor till sommarens kyrkoprocession.
Och de sjöngo i klara tonfall, medan musiken teg:
Gud signe alla därinne
Och hvarje fattig själ!
Hafven Guds moder i minne
Och allas ert högsta väl!
Guds moder i Sponheims kyrka,
I solsken och ståt skall hon gå.
Den passar ej henne, vi dyrka,