Den krona, hon har på.
I fjor re’n vi slöjan ha lappat,
Ej passar den, sliten och grå
De kinder, dem Gud har klappat,
Den slöja, hon har på.
Vi tigga en skärf af er vinning,
Vi samla till klädning ny,
En krona för hennes tinning,
En slöja om hennes hy.