Den skilling, som nu vi bedje,
Är liten och ringa — märk!
Men själarnas eviga glädje,
Den är Guds moders verk.
Då bröto tårarna fram ur Elsbeths ögon.
Stackars Gudsmoder i den lilla bruna kyrkan, i ett halfmörkt hörn, så långt in, att hon bara kunde speja öfver den trekant med solljus, som faller på golfvet från dörren, stackars Gudsmoder i sliten dräkt som blygs att bäras fram därute i dagern och inte kan glädjas mot sin fest!
Hon reste sig och sprang ned från sin tron och ilade fram till flickorna med snabba språng. Där lyfte hon med båda händer sin krona och slöja från pannan och gaf dem, — de togo dem med tvekande och rädda fingrar. Men Elsbeth rätade upp sitt hufvud, fri från tyngd, vinden var sval om öronen, och den sjöng. Och så gick hon långsamt tillbaka med det mjuka håret bart i solen, och ögonen glimmande, och kinderna skära; alla häpnade öfver hur vacker hon var.
Hon var så lycklig, att hjärtat gjorde ondt af slagens häftighet, och hon ryste mellan skuldrorna, och hennes knän blefvo tunga. Hon visste, att hon skulle få en gåfva igen, men det gjorde henne detsamma hvad, hon var glad att ha gladt Gudsmoder. Hon snuddade knappt i tanken vid hvad de skulle mena, de andra, vid hur morgondagen skulle bedöma hennes obetänksamma frikostighet, hon visste, att det ingen morgondag skulle bli, att allt var nu.
Och man tänkte ej heller ut sina tankar omkring henne, såg blott i häpnad på hennes strålande lugn och greps af hennes extas. Och man teg eller talade sakta, likgiltiga, förströdda ord. Det var, som om alla väntade, att där, mellan de svarta pelarna skulle plötsligt någon komma, någon främmande med mystiskt förstelnande blick.
Musiken tog till att spela igen, men det var blott långsamt, som oron vek, och icke längre bort, än bakom skuldrorna helt nära, färdig att böja sig fram tätt intill hvar kind och se.