Men Elsbeth tänkte och tänkte i dallrande lycka. Nu kunde det komma. Nu hade hon skänkt bort sin tunga krona, allt jordiskt hade hon lyft af sig och gifvit bort utan en saknad — hon visste, att nu skulle kärleken icke nå hennes knän en gång.
När allt ännu hade sin vackraste glans, var det, hon skänkte det bort — lågo ej blommorna röda på faten och andades, som om de lefde ännu? När det stod rikt och varmt och rusande och sträckte ur alla händer sina gåfvor mot hennes famn, då hade hon tagit det, utan att ens se därpå, och låtit det falla i tiggares förkläden.
Ty hon visste, att det var allt, hon gaf, nu var där en flod bakom henne, och det, hon nu förnam liksom i susning för sinnena, det var på andra sidan.
Men det var vackert allt!
Den lättaste jordiska glädje var i hennes själ, och ändå bleknade den för aningen om det som skulle komma, liksom ljuslågor blekna i solsken, intill det blott är deras skugga, man ser.
Där, öfver henne! Hvad kom det, hvad bar det, hur skulle hennes ögon rymma allt ljus?
Blommornas mästare skulle vara där och undrens guldskimmer och den hänryckning som icke kan nämnas kärlek, icke lycka, som spränger hvart glittrande ord, liksom såpbubblor sprängas i sol.
Men stackars dem därnere med deras brutna blommor! Hur sjukt allt mellan de svarta pelarna, hur gult ljuset, hur den snyftar, musiken och kryper intill bordet som en tiggande hund! De veta ej, hvad lycka är, de skratta och ropa ett namn, men ingen svarar, och de skratta igen och trycka sig i rädsla samman, och ikring dem dör ljuset ut.
Stackars Meinhardt också! Nu älskade hon honom kanske, åtminstone hade hon velat gråta helt kort öfver hans hufvud hans gråt, tänka hans tanke, känna hans saknad. Hur den skulle bli, sorgen efter henne? Bitter, åh nej, men sorg ändå — men tänk hvilken glädje var hennes!
Det fläktade i luften af kommande ting, det glänste, och det brann; icke ens med en snuddande flik af dräkten fick hon sjunka ned i det, hon skulle lämna. Låta sig tagas blott, utan saknad! Men att gissa deras saknad, deras ord ...