Och medan hennes känslor brottades med hvarandra, tyckte hon sig höra ord i den musik, som spann ut sig i kvällen, hörde en visa, som hon ofta hört, men sjungen af en så sällsamt tunn och fjärran röst, liksom klang från den grönaktigt klara himlen längst borta.
Och hon vaggades länge af dessa ord:
Min döda brud i himmelrik
Går gladt på jungfruns banor.
Ett fladdrande siden är hon lik,
Som lyser i sol på fanor.
I hennes blick med syskonro
Ser in hvar djupögd stjärna.
Hvar plikt af kärlek och af tro
Förrättar hon så gärna.