»Därinne är sorgen för liten för mig. Jag söker icke glädje. Och du, hvarför är då du här?»
Han teg och tycktes ej höra hennes ord. Han rörde läpparna i takt och lyssnade efter, hur stora bubblor brusto under ett bredt blad i gräskanten. Men Rahel fortsatte:
»Du är också trött, — hvarför så icke jag? Du har sett deras sorg, hur den böjer sin nacke bara, men ögat är tomt. De räkna slagen som slås, men det stora och lilla är dem detsamma; det har blifvit dem en tröst att räkna. De se ej in i något. De döfva hvarann med buller och höra ej sitt eget skri. Här kan jag se, och här är sorgen stor, men icke ful.»
Han böjde hennes hufvud intill sin axel utan att rubba sin blick och pekade med andra handen utåt, där hvita glitter brunno.
»Och här är glädjen stor», ropade han med extatisk röst, »se, en mur af blanka spjut, af blanka spjut i marsch!»
Och hon kände sitt öra döfvas af hans rösts dån, och hon lyftes upp och bars och gungade för dess brus och darrade under hans arms rörelser, fången, förfärad, men i jubel att vara fången.
»Blanka spjut i marsch! Som en mur står vattnet och törs icke falla. Det fladdrar af hår och kläder, och hästar gnägga och skälfva, men icke en stämma skrämmes ur sin stolta segertystnad. Som pelare, så raka, hvar och en, där går!
»Det var ett folk som trälade och krossades och ingen dag såg. Det kom en man och sträckte ut sin arm, och i själfva natten och djupet blef väg.
»Här är glädjen stor. Kan du känna den stor?
»Kan du dansa som Mirjam i takt till trummans slag och slå fötterna samman och händerna samman och sjunga: Låt oss prisa Herran! Ett härligt dåd har han gjort! — Kan du se hennes gråa hår? Det lyfts som lågor, händernas knogar hvitna. Som pilar så skarpt skjuta tonerna mot höjden och falla ner bakom henne och slungas upp och ständigt upp af nya röster och bäras som ett band af purpur, ett fladdrande band på sträckta spjut högt öfver allas hufvud. Det är segersången.»