Från molnöppningen som blifvit trängre, men klarare, sköt nu en solstråle fram, så gul under den mörka skifferfärgen, att allting flammade af guld, och vattnet bar liksom gyllne musslor.
Han släppte henne, vände sig mot henne och såg på henne, som han aldrig förr brytt sig om att se. Hans ögon lyste, så att pupillerna och teckningen i dem ej syntes; allt var brinnande glädje.
Han fortsatte med snabba handrörelser mot henne, åtbörder af blixtens hvassa kantighet.
»Det kommer en man. Han kommer snart. Kanske är han här redan! Rabbi Ben Issa har räknat ut det för tusen år se’n visst, då man väntade som nu och skalf som nu af otålighet, men Issa var sorgsen och lugn och såg klart.
»Nu är tiden! Rabbi Ben Issa har räknat, och jag, Menahem har sett, har känt, har hört.
»Det har sjungit i min sömn. När jag fastat tre dagar, såg jag det. Det kom framåt morgonen, då jag satt trött vid berget, och solen plötsligt bröt in i mörkret, slet sönder molnen och såg på mig.
»Det kom gestalter, de gledo snabbt förbi, orörliga, men med anletet halft vändt, att se mot något, en tigande rad i veckiga kläder. Bakom dem kom det. Jag var blind af solen, de skredo förbi mig som teckningar af svart på dess skifva. Men det var ej svart, det lyste som blod, det svällde som en stor blomma.
»Och hör du Rahel, den Messias som kommer, han är större än Moses. Ur träldomen för han, men icke in i tusen års strid och brott. I tusen års härlighet för han.
»Det ligger bart som ett offeraltare, vårt land, våra fäder ha slaktats där, och städerna ha brunnit. Där är hvitt och åldrigt af aska, där är jordens gråa hjässa.
»Men där skall spira större härlighet än förr. En Gud skall trampa marken, den skall springa i blomning under hans steg. Och vi skola kyssa vår jord i gråt, och den skall kyssa oss tillbaka i glädje, och rodnad skall brinna på dess kind. Där skall vara evig frid och ingen, ingen sorg. Ingen skall vara träl där.»