Som han blickade in i sina syner, blef hans ansikte lugnt, och i hans ögon liksom tecknades de gyllene linjerna af det land, han talade om. De blefvo ännu lugnare, ännu större och hans röst fick en fjärran klang.
»Det var vårt land. Men längre bort, ännu längre bort ligger landet för de få, bakom röda floder, bakom glimmande berg ...»
Han hejdade sig och tystnade, men hans ögon sågo ännu in i detta, medan hans röst böt om tonen till en ringaktande mildhet.
»Du skall nå dina fäders jord, du skall se Jordan, den skall drifva ditt drömskepp mot din fot, och du skall icke finna det värdt att gå ett steg för att nå det. Som ett band af guld skall den ligga, floden; du skall se och intet annat vilja än se.»
Rahel såg den nu under hans ord och drömde öfver dess skönhet. Men det fanns ett därbakom, vidare linjer, blåare luft.
»Och du, och du?» frågade hon.
Han skakade henne från sig kärft.
»Är du icke nöjd att vara där? Kräfver du mera, kvinna, i din nyfikenhet?»
Hon rodnade af harm och svarade med ett skratt:
»Du är icke mycket frikostig du, du vill göra dina drömmar dyrbara. Du ger mig en, eller kanske knappt en half. Har du icke råd att ta af den andra?»