Men han brydde sig ej om att förstå hennes hån. Han såg på henne och tycktes dock ej se henne, och de voro ej en dröm, hans ord. Det var där, landet, den skulle komma, tiden.
Rahel såg och såg och kände hela sitt väsen dricka in dess luft, kände alla sina kraf sträcka starka vingar, lyckokraf med purpurvingar, andra kraf med vida klara blickar.
»Det landet», sade hon sakta, »är det blott vackert och ljuft? Är där trångt af röster och ögonkast? Är luften lätt där, finns där intet som snärjer med glädje och binder med sorg, finns där intet lågt? Ser ingen bort långt öfver floden och längtar, när solen går upp?»
Menahem såg in i hennes blick i vild triumf.
»Det landet», — han talade sakta som i ett tempel, men hvart ord var stort af visshet — »det i fjärran, Arsareth, lätt och kall är luften där, nära är solen; långt är det där mellan människors steg, tyst är det där. Där brinna törnena i aftonljus som för Mose syn, där stiger ingen offerrök, där är Jehovas närhet i sin stora hvilande makt, där når blicken långt från de gula bergen.
»Men där är icke för kvinnor!
»Men du, Rahel, törs du följa till det första, vill du vara med, kan du dansa och sjunga som Mirjam och känna segerns fröjd, eller är du rädd att lämna din vrå?»
Rahel mötte fast hans blick.
»Jag är rädd för att vara här», sade hon. »För ingenting annars!»
Då skrattade Menahem gällt, skrämmande gällt och vände sig om och sträckte båda armarna mot de mörka husen. Han talade högt, för att ge sin triumf luft, men det var icke för Rahel, han talade, han tycktes ej veta, att hon hörde honom.