»En kvinna är den första som säger det», ropade han. Det var skymf i hans ton. »En kvinna är den första, hvem har så hviskat det åt henne?
»Någon af dem måste tänka så, någon af dem måste förstå. Kanhända tänka de det alla, men tiga i list, för att pröfva mig!
»Det är då icke utan hopp, efter till och med kvinnorna känna så!»
Och med långa gungande steg gick han bort.
Men Rahel grät öfver hans ord. Icke länge dock; snart satt hon med ögonen torra och mörka och lyssnade till ekot af hans röst i sitt minne och till vattnets brus och grubblade och längtade sig in i hans gåtfulla värld. Till sist var hon glad och stolt öfver att det var hon som fått känna svedan af hans hån och se glimten af hans syn.
Dagen därpå såg hon intet af honom, men hon visste af hans närhet ännu starkare än förr.
Där kommo främlingar in i staden, flyktingar från andra sidan bergen — alltså hade där varit nya mord! Rahel såg en skymt af deras bleka, håliga ansikten, hörde deras hostande stämma förtälja den gamla historien om järn och bål och flyktens oerhörda lidanden. Den kunde nalkas, faran, trodde de.
Men det bars ej som vanligt nu, ryktet; man böjde ej ryggen bara. Det var oro i luften, frågor och rådslag, — Menahem. Och mot mörkningen sjönk det ned i lugn, mer stilla än vanligt, men ett lugn, som bar på hviskningar.
Rahel var ej rädd. Hon förtröstade på främlingen, hela dagen hade hon burit glädje med sig. Hon visste ej, hvad han skulle kunna bringa, men hon visste säkert, att hans tro ej skulle bli förgäfves, och hon trodde på honom. Hon drömde och drömde om igen hans ord och, som hon drömde, förnam hon i dem en ny själ, en kall, sakta vind. Hon förstod ej än, hvad det var, men hon visste, att hon skulle komma att göra det.
Så stod hon om kvällen, fången i sin egen orörlighet, stirrande mot ljusens spetsiga flammor, händerna nedsjunkna, läpparna åtskilda, hörseln tom.